Snösparven är den första att återvända. Ett tecken, gidda dalve. Ljuset är åter sedan ett par månader, och solens arbete har börjat märkas tydligare nu. Ännu ligger isen tjock över sjön, bäckarna är ännu inte öppna. Jag drar det tomma kärlet efter mig idag igen, jag hackar upp vattenhålet som efter ännu en natt frusit igen. De första skoporna jag öser ur vaken är för att ta bort is innan jag börjar fylla kärlet. En skopa i taget, mina tankar börjar vandra.

Från att bäcken frusit invid stugan börjar jag den här rutinen som blir det snötäckta årstidernas morgonritual. Ytterligare några skopor i kärlet och det känns som det aldrig kommer att fyllas, det tycks vara mindre när det används under dagen, trots att varje droppe tas omhand om. Jag gör det varsamt och andaktsfullt. Det är lite som med tid, hur den kan gå i olika takt men efter tretton fullmånar står vi i samma årstid igen. Vattnet har genomgått sina faser, från fast till flytande.

Ljudet från vattnet som åker ner i kärlet börjar ändra ton, snart är det fullt och ska tas tillbaka samma väg upp till stugan. Det är ett tungt arbete, jag är tacksam att min kropp mäktar med denna börda som jag ändå är evigt tacksam att få dra. Det är fint hur vi sitter ihop med denna planet, hur den ger oss allt vi behöver, i gengäld krävs bara att vi tar hand om kroppen, våran och planetens. I slutändan är vi bara en del av det stora hela. Jag sätter därför min nakna hand på isen, jag tar dig inte för givet, och känner tacksamhet för att vattnet är rent och kan drickas direkt ur källan. Ållu Giitu